Gasque

Ett första minne av Dundergubbarna. Kall januarikväll. Oftast gnistrande. Pälsmössor som kom bort. Klubbis uppmaning till skål. En nubbe för mycket. Uppmuntrad av tillrop som:

– Du har väl rena kalsonger? Det är väl ett skämt? Inte kan dom ha sa löjliga gasquer?

Frågor, som tycktes lätta men där svaren var omöjliga. Frågor, som även när man hört svaret, ter sig dunkla. Limerickar – så skabrösa att man fick minnesluckor. Underliga tävlingar – omöjliga att klara. Och sist men inte minst – Juryn. Föreningens hedersmedlemmar. De ger ordet ”respekt” ett ansikte. Det var bara att försöka muta. Sprit var väl den enda muta som man ganska ogenerat tog emot. Vi gjorde rätt i min årsgrupp – vi klarade oss.

Där var också legenderna. De som redan gjort sitt och nu njöt sitt otium. Veterangolfaren som i ett hörn, visade ett nytt golfgrepp. Ordförande drog en historia om:

– Is this Wembly?
– No – Its Thursday.
– So am I. Let’s have a drink!

Vi är många som än i dag inte förstår den, men kommer ihåg den – det gör vi. Där fanns han – urtypen för Dundergubben, han som motionerar hellre än bra, av den klass att när han en gång vann, trodde han det var ett skämt. En Dundergubbe-kvalitet, god förlorare och förvånad vinnare.

Gasquen är kvällen för gapskratten och historierna. Ett ständigt återupprepat och förnyat spex som avslutas med vickning, där recipiendi får sina första erfarenheter i bortförklaringens sköna konst. Och känna att – är det så här att vara lycklig?

Comments are closed.