DG – historik

Förre sekreteraren och hedersmedlemmen Bengt ”Mankan” Magnusson – även historiker.

Sällskapets historia

Gränsen mellan saga och verklighet brukar i det historiska perspektivet vanligtvis betecknas som flytande. Ett tillstånd som alltid fördystrar tillvaron för den ambitiöse forskare, som tagit på sig uppgiften att kartlägga ett skeende. Det spelar sedan ingen roll om det bara gäller att på något sånär sanningsenligt sätt skildra de 90 år som gått sedan Sällskapet Dundergubbarna såg dagens ljus i kvällsdunklet den 8 december 1922.

För flyter gör det mesta, både bildligen och bokstavligen, och det har inte bara bidragit till en ökad törst i arbetslampans sken utan också till att krönikörens kritiska omdöme understundom sviktat. Med resultat att det historiska skeendet svepts in i ett konturupplösande skimmer som visserligen kan te sig försonande, men som också dolt de fakta, som skulle kunnat ge skildringen den stadga av ostridig saklighet och sanning som krönikörens uppdragsgivare förmodligen åsyftat.

Men så är det och så kommer det att upplevas även av de som skall fylla luckorna inför kommande DG-jubiléer. För vad det handlar om är i grunden rotat i ett föreningskonstitutionellt tänkande, som förmodligen fann sina former redan den aftonstund i början av december 1922 då en liten skara levnadsglada kämpar samlades hemma hos läroverksadjunkten Erik Zeilon för att diskutera möjligheterna av att utöva fritidsaktiviteter i organiserad form.

Åtskilligt har hänt under de 75 år som sedan passerat. Protokoll har skrivits från årsmöten och styrelsesammanträden, årsberättelser har regelmässigt producerats och i dessa travar av skrifter finns det mesta dokumenterat, inte tu tal om annat. Mycket litet av det skrivna har dock genom åren varit tillgängligt för den gemene dundergubben. De för all verksamhet grundläggande styrelseprotokollen har således uteslutande varit förbehållna styrelsen självt och för säkerhets skull, liksom alla andra viktiga dokument, varit förvarade i bankvalv under dubbla lås till vilka nycklarna förklarats vara borttappade.

Sällskapets styrelser har städse verkat utifrån den enkla maximen, att ju mindre menigheten får reda på desto förnöjdare är den och desto säkrare sitter styrelsen kvar. Medlemmarnas tillgivenhet och tacksamhet har ända under alla år varit dess belöning. Detta har givetvis starkt bidragit till den bland fotfolket gängse övertygelsen om styrelseledamöternas oavsättlighet. En övertygelse, som vanligtvis förstärkts av styrelsens förmåga att förlägga årsmöten på platser och tidpunkter som garanterat dess majoritet vid eventuellt förekommande omröstningar. Att styrelsen bl. a kunnat utse valberedningar som passat dess egna syften har framstått som närmast en självklarhet. Hotet mot styrelsen har heller inte varit eventuellt bristande förtroende från menighetens sida utan i stället de statsfinansiellt betingande besparingar, som resulterat i en starkt försämrad åldrings- och sjukvård och allmänt försämrade betingelser för pensionärer.

Krönikörens grävande i Sällskapets historia har nästan uteslutande varit beroende av tillgången till muntliga traditioner. Vanligtvis serverade vid de festliga tillfällen då en tacksam menighets generositet med uppiggande och kostnadsfria drycker lett till att insiktsfulla, men av omständigheterna påverkade, gamlingar behagat att något lätta på förlåten till det förgångna. Skildringar, som kanske mer sällan tålt en kritiskt betingad analys, men som oftast förhöjt den festliga stämningen.

Bristen på hållbar och tillgänglig dokumentation har resulterat i att mycket i DGs historia fatt karaktären av saga och sägen. Där finns således skildringar som präglats av samma romantiska skimmer, som omgivit riddarna kring det runda bordet och deras sökande efter den Heliga Graal. Att det i verkligheten inte handlat om att leta reda på någon ”graal”, utan i stället att ajournera styrelsemötet för att hämta nya groggar från baren, har sällan framgått. Man kan med fog misstänka att styrelseledamöterna inte ens vetat skillnaden men genom töcknet kan man dock skönja att despotismen vanligtvis inte bara vant upplyst utan också framgångsrik.

DG har inom sina led samlat gräddan av vad som i Östersund funnits av talang och begåvning. Inga har varit så fysiskt alerta, spirituella och dansanta som Dundergubbarna och inga har överträffat skönheten och behagfullheten hos Dundergummorna. Advokater har utan några som helst skrupler och överklaganden delat en vinare med domare och åklagare och lejonen har allmänt samsats med lammen.

Resultaten har heller inte uteblivit. För välbefinnandet betydelsefulla innovationer har stått tätt som spön i backen. DG:s oskrivna annaler vittnar inte bara om viraspel och ett flitigt festande utan också om att Dundergubbarna tillsammans med sina Dundergummor och små tindrande Dunderbarn utövat praktiskt taget varje tänkbar sportslig gren. Fysiska prestationer som ofta parats med intellektuella övningar och alltid under mottot, att själva deltagandet är värt minst lika mycket som antalet svettdroppar och en framskjuten plats i prislistan. Ingenting har tett sig främmande för Dunderfolket. Det är ingen tillfällighet att det är just DG som här på trakten introducerat grenar såsom tennis, golf och curling. Aktiviteter som utövats med så stor intensitet att de med tiden ynglat av sig i form av specialklubbar.

Mycket skulle kunna ordas om allt detta. Men uppgiften är så mäktig att den må anstå. Den fullständiga och slutgiltiga redogörelsen för vad som inom DG genom tiderna tilldragit sig får maka på sig till förmån för det muntliga traditionsbärande som hitintills styckevis och helt förmedlat valda russin ur kakan. Det blir trivsammasts så. För övrigt skall också framtida jubileumskrönikörer ha något att göra.

Skrivet av den under många år hyllade sekreteraren redaktör Bengt Mankan Magnusson.

Comments are closed.